Jag lämnade min bästa vän 2h innan flyget

Dagen innan vi skulle åka hade jag en stor klump som tyngde hela mig, det kändes som att jag var på väg att sjunka ner genom sängen och sen golvet. Jag tänkte att jag antagligen bara hade lite resfeber och tillslut somnade jag. 

Klockan ringde 04 på morgonen och jag var extremt yr, mådde illa och skakade. Jag tänkte inte så mycket, de mesta var bara suddigt och jag gick ner till duschen och sköljde av mig, duschade och gick upp till mitt rum igen och la mig i sängen.

Mamma hade också gått upp för att se så jag skulle få allt med mig. När hon såg att jag låg i sängen och vi fick ögonkontakt bröt jag ihop.

"Jag klarar det inte. Jag trodde jag skulle klara det men det gör jag inte". 

Det jag minns är att mamma pratar med mig, pappa med. Lillasyster yrar omkring och vet inte vad hon ska göra. Paniken ökar och jag ligger bara i sängen och skriker, gråter, skakar och hyperventilerar. Jag kunde inte röra mig, hela kroppen var stel och hur mycket jag än försökte röra ena benet eller ena armen så gick det inte. Jag lyckades tillslut vända mig mot papperskorgen för att jag kände att jag behövde kräkas. Efter en bra stund lyckades mamma och pappa få upp mig ur sängen. Jag yrade runt och grät i ren panik medan jag ständigt upprepade 

"Jag kan inte åka det går inte jag klarar det inte". 

Pappa pratade med mig en bra stund och jag lugnade ner mig för ett ögonblick, allt det här fick jag återberättat då jag själv inte minns så mycket. 

Paniken kom ikapp och snart var jag en instängd yr höna som blev jagad av en räv (paniken).

Jag minns att jag skrev ett sms till min bästis 

"Jag kan inte åka med".

Såklart får hon panik och vi båda gråter och hyperventilerar i telefonen. Jag lägger mig ner och mamma får prata med A. 

Det bestäms att mormor och morfar som skulle köra oss kör endast A till flygplatsen. Just då kunde jag inte känna något mer än panik. Jag grät och skrek en lång stund efter beslutet tagits. 

När jag lugnat ner mig kom en ny våg av panik. Denna gången var paniken över hur jag kunde lämna den som betyder mest för mig och att jag inte ens följde med till flygplatsen. En ny omgång gråt och skrik sattes igång inom mig. 

Mamma hjälper mig att komma på fötter och förklarar för mig att jag inte kunde hjälpa det som hänt. Inte ens hon kände igen mig under den extrema panikattacken jag hade, inte jag själv heller för den delen. 

Hela den dagen hade jag ont i magen. Nu för att jag vet att min bästa vän flyger till Teneriffa helt själv med panikångest efter morgonens kaos. 

Efter ett par dagar svarar hon när jag ringer. Hon var såklart arg och ledsen men hon sa att hon på något sätt förstod, då vi är väldigt lika. Jag sa att jag aldrig skulle höra henne så illa med flit och det förstod hon. En sån vän är ett mirakel. Bästa vännen man kan önska sig. 

Som plåster på såret sa jag att jag skulle bjuda henne på middag och gottis när hon kom hem. Vi småskrattade lite och självklart blev rätten bakad potatis med kräftröra. 

Efter denna händelse har jag aldrig vågat boka någonting eller velat följa med på någon resa. Jag vågar inte för jag är så rädd att göra samma sak igen som jag gjorde mot A. Jag hindrar mig från att försöka då det var så jävla jobbigt. 

Jag är så glad att ha A som bästa vän. Hon är verkligen de, en bästa vän. Fyfan vad jag uppskattar henne och att hon förlät mig trots psykosen jag fick.