carrocarola.blogg.se -

Jag har ofta haft svårt med skolavslutningar, att släppa taget om en plats. Men att sluta sexan var bara en lättnad. Få komma till högstadiet utan A bakom ryggen jämt. Jag gjorde allt som de flesta skolbarn gör, köpte nya fina pennor, block och sudd.

Sjuan startade och de första dagarna var bara introduktion. Jag tyckte att det verkade bra, jag hade mina närmsta med mig och en blandning av de gamla i klassen och en del nya från pararellklassen. Ingen A, så skönt va??

När introduktionsdagarna var över och de vanliga lektionerna drog igång kände jag ett obehag. Både killarna från gamla klassen och de nya betedde sig konstigt, mot mig. Jag ville bli omtyckt den här gången. Jag började skoja mycket i klassrummet, på min egna bekostnad. Jag blev ganska högljudd och tänkte att klassens clown borde väl bli omtyckt?

Å nej vad jag tänkte fel. Det började om. Mardröm i repris. Killarna blev värre, dom var inte bara en del av A's idèer utan nu skötte dom det själva. Viskade till mig om hur ful jag var, hur fult jag skrev och att jag var ett misstag. Jag fortsatte försöka att vara rolig. Ingen förändring. Kommentarerna fortsatte och jag led i tystnad. Nians killar började hoppade på trendtåget och gick emot mig dom också.

Tillslut vågade jag berätta för min syslöjdslärare vad som pågick då hon märkte av något i sysalen. Jag berättade allt. Jag kan inte förstå hur hon kunde förstå vad jag sa då jag endast grät och skakade hysteriskt. Hon tog det på allvar och det blev möten. Möten som för stunden kändes bra men som inte ledde till någon förbättring. Det blev möten med mina föräldrar, min mentor, rektor och viserektor men ingen skillnad. Dom fortsatte.

8an började likadant som 7an. Ingen skillnad. De fortsatte och nu hade även två killar från pararellklassen gått emot mig, dom var nästan värst men sån tur var satt vi inte i samma klassrum varje dag. Ask.fm hade blivit en grej och jag skapade ett konto där, ännu ett misstag jag gjort. Där blev hatet värre. Där kunde de skriva saker de inte vågade säga i verkligheten. Folk låtsades vara personer i min närhet, skrev grövre och grövre saker för varje dag. Detta kom fram och polisanmälningar gjordes. Som många vet så är det meningslöst att anmäla sånt här, det visste jag men mina lärare anmälde åt mig. Men eftersom det var meningslöst hände inget utan det fortsatte. Jag ville stänga ner mitt konto men min inre röst sa att ''Då vinner dom ju''.

Någonstans i slutet av åttan början på nian förändrades jag helt. Från ena dagen till den andra blev jag knäpptyst, sa inte ett ljud på lektionerna. Många reagerade och undrade. Men från den dagen var jag tyst resten av högstadiet. Jag kunde räcka upp handen om jag visste svaret på något, det var de enda. På rasterna satt jag antingen på toaletten eller umgicks med de jag visste var mina vänner.

Nian kom och jag var lika tyst som innan. Började istället fokusera på ämnena och la ner mycket tid på det för att tänka på annat. Jag började upptäcka att ångesten dämpades om jag gjorde illa mig själv. Jag hade endast skadat mig med flit en gång tidigare, när jag gick i femte klass.

Jag kommer ihåg att jag satt på badrumsgolvet med en sliten sax. Hela femtonåriga jag skakade och jag blundade, drog saxen hårt över handleden och slutade skaka. Det gjorde ont fysiskt och inte psykiskt. Jag gjorde det en gång till.

Det blev en vana. Varje gång jag kände att den psykiska smärtan blev för stor tog jag fram saxen, som med tiden byttes ut till kniv och tillsist rakblad. Jag döljde såren med långärmade tröjor eller plåster och bandage som jag ljög om varför jag hade. Ingen gick på det, men jag trodde att de gjorde de.

En dag sa en av killarna ''Det är inte bra att skära sig vet du va?''

Chockerande svarade jag ''Det var katten.''

Dom trodde inte på mig.

Folk började bli mer misstänksamma. Min kompis pratade med min mentor om det, då hon anat vad jag gjorde. Min mentor körde hem mig efter skolan och pratade med min mamma. Jag minns inte så mycket från det, jag var så rädd och nervös. Men när paniken kom tog jag fram rakbladet gång på gång. Jag började ta med rakbladen till skolan och gjorde det där, för jag ville inte längre förknippa hemmet med mitt mående. Tänk att denna sjuka handling fick mig lugn? Det skrämmer mig.

Från att vara två rispade streck på handleden övergick till djupare sår med rakblad som täckte hela underarmen. Av någon anledning har jag bild på min arm från då, det gör ont att kolla på.

När misstankarna ökade var jag ännu mer nogrann med att ha långärmat. Jag ljög om att bandaget var där för att jag stukat armen eller blivit biten.

Efter ett tag kom jag på en ny idè, efter ett samtal med BUP. Jag började äta mindre och spy upp det jag åt. Jag var rädd för att jag hade börjat gå upp i vikt och det blev ett självskadebeteende som inte syntes till en början. Varje lunchrast gick jag in på toaletten och spydde upp det lilla jag åt. Jag åt inte godis, inte ens godis som jag alltid älskat och älskar än idag. BUP märkte och de blev annorlunda. De blev hårdare i tonerna.

Det var en kort period där folk började vara snälla mot mig, efter en händelse jag inte tar upp nu. Jag kände mig liten. Men konstigt nog mer omtyckt än innan. Det var bara för att folk tyckte synd om mig, usch, blä, obehag. Den perioden varande inte länge och sen återgick det till de normala.

När nationella närmade sig skulle alla nior sitta i samma klassrum och arbeta med sina uppgifter medan en grupp efter en hade nationella. Det var så illa att jag inte kunde sitta i klassrummet utan att någon sa något eller gjorde något. Då var jag inte ensam. Min bästa kompis från pararellklassen var också utsatt. Vi fick sitta i ett eget rum de veckorna. Det var inte bara jag och hon som mådde skit av allt det här. Även en annan av mina kompisar från pararellklassen var utsatt. Det var fruktansvärt alltihop.

Jag fortsatte att skära mig och spy, men nu åt jag normalt i sociala sammanhang och kräktes efteråt. För att inte det skulle synas. Jag började gå ut till skogen på rasterna och kräkas där så ingen skulle knacka på toalettdörren efter mig.

Jag minns en idrottslektion (mycket som händer i de omkretsarna). Vi hade idrott (obv.) och det var en hinderbana. Jag sprang den och en kille som var bakom mig sa så pass tyst att ingen annan hörde men tydligt nog att jag skulle höra.

''Jävla fetto kan du inte springa snabbare jag somnar här bak hahah''.

Trots endast en mening bröt jag ihop, satte mig på bänken och idrottsläraren blev lite småsur på mig att jag avbröt. Jag började gråta och sa vad (vi kallar honom K) sagt. Han blev arg och pratade med honom.

Efter lektionen stod jag i duschen länge, alla andra tjejer hade gått. Jag grät och ville inte gå därfrån. Jag tänkte att jag väntar tills alla har stuckit så kan jag gå säkert hem. Dum idè tänker ni? Ja det var det men det tar vi inte nu.

Trots allt var nians skolavslutning extremt jobbig. Jag trivdes med själva skolan, förutom ungarna. Lärarna var kanon, de hjälpte mig hela tiden och fanns alltid där för mig. De blev mina bästisar, helt ärligt. Jag grät och grät på skolavslutningen. Jag och två kompisar (en av de som också blivit elakt behandlad) sjöng I see fire, det var mysigt och ingen av killarna sa något den dagen. Men jag var förstörd. Jag var trygg trots att jag inte var det. Jag ville inte lämna mina nya bästisar som var dom enda som förstod. Men jag gick ut nian med hyfsade betyg och sen kom sommarlovet och sedan gymnasiet..